Kan ni också känna igen känslan hur man blir sviken, hur dum man och blåst man känner sej.
Jag hade en gång en vän som jag faktiskt litade på, men det gjorde jag fel i..
Jag trodde att hon gjorde allt för att störta mej, hjälpa mej. Men nu ser jag allting så självklart, hon gjorde att bara för att göra det bättre för sej själv. Ego, ego, ego.
När jag hade allt framför mej, lixom facit i hand så känner jag mej något så otroligt dum, allt pågrund av dej.
Men vad skulle jag göra utan mina äkta vänner?  Som hjälper mej ur detta, som alltid har tid att prata.
Denna människa som sårat mej förstår jag ha det jobbigt, hon är så osäker i sej själv vet inte riktigt vad som är rätt och vad som är fel, som jag har hört innan svårt med det sociala. Hon förstår troligen inte själv att hon är så fruktansvärt falsk!

I vilket fall som helst så vill jag tacka mina äkta vänner för att dom alltid finns för mej, ni är guldvärda! ♥

som ni märker så är det mest jag och felicia som bloggar, får börja påminna dem andra!
/ izabelle :)